Jag har verkligen alltid trott det, att jag redan fått känna den del av livet som gör så ont att man vill dö när jag egentligen inte hade det. Jag visste inte då hur ont det kunde göra när en person som du älskar mer än allt försvinner. Jag dog med henne och det känns inte som att det finns något kvar.
Hon dog och jag dog, jag har inget bättre sätt att förklara det. Och jag är riktigt tom, för första gången någonsin känns det som att jag inte har någon som helst kontroll över varken mina känslor, mina ord eller mitt liv. Jag har varit mållös förr men jag har aldrig varit mållös på riktigt.
Det känns som att ingen kan hjälpa mig att hantera den här ångesten och att jag bokstavligt dör varje sekund som går.