KommenteraJag rasade som aldrig förr och tror fortfarande stundvis att det inte finns någon väg upp. Mitt i allt mörker träffade jag honom, en strimma av ljus i kolsvart dimma. Och jag är hans. Vi möttes inte på någon bra plats i livet. Jag ser honom, ser allt
det onda som han gömmer och tror att ingen ser. Han ser mig, ser allt där som värker på insidan. Kanske behöver vi varandra.